Dit inga mikrofoner eller kameravinklar når

Media är en av aktörerna i osynliggörandet av kvinnor, inte minst på våra asylboenden. Därför blev Barometerns- och Oskarshamnstidningens reportage från förra veckan, om de gömda och förtryckta kvinnorna på bland annat asylboenden – innehållet till trots -välkommen läsning. Äntligen, inte en dag för tidigt. Men varför först nu? Jag har under året som passerat reflekterat en hel del kring rapporteringen om asylsökande och integration, med genusglasögon på. Hur kan man inte göra det med ett nyhetsflöde som fylls av män? Och pojkar, för all del.

Män som berättar för oss om sina liv, om stort och om smått. Pojkar som leker i bakgrunden, kanske spelar fotboll. Men var är kvinnorna och flickorna. Självklart ska det skrivas och berättas mycket om hur våra nya och framtida samhällsmedborgare, vänner och arbetskamrater har det och hur man tänker. Men vilka är det som får berätta? Som talar fritt i lokalradions mikrofon, blir citerade i tidningen och får kameralinsen riktad mot sig? Ja, inte är det kvinnorna.

Generaliserande säger kanske någon, att jag målar med breda penseldrag, någon annan. Det må så vara. Men att blunda för förekomsten av parallella, könsuppdelade samhällen i samhället – vem blir man då?

För mig är vikten av att uppmärksamma och i bästa fall åtgärda ett inte försumbart samhällsproblem överordnat risken att eventuellt trampa på ömma tår. Vi talar om en spegling av tusentals människors liv, drömmar och förhoppningar – sett ur männens perspektiv. I min värld är de berättelserna vi inte får minst lika intressanta. Och ja, jag medger gärna att det går att hitta en och annan nyhetsrapportering kring nyanlända kvinnors deltagande i olika vällovliga aktiviteter. Ett slags alibi som kompensation för männens ständiga överrepresentation.

Men min fråga kvarstår – var finns de svåra berättelserna? Om kvinnorna som förtrycks under patriarkala normer? Svaret vi inte vill ha finns kanske instängt i hemmets vrå eller rummet på asylboendet. Dit inga mikrofoner eller kameravinklar når. Jag är helt övertygad om att reportrars och redaktörers intentioner är de allra bästa. Man vill så väl. Men ser inte att man i sin rapportering, genom konsekvent accepterande av män och pojkar som språkrör, också blir en möjliggörare av bibehållande och utveckling av en sunkig kvinnosyn. Inte alltid, men alltför ofta. I min profession som medlare och konflikthanterare är det otänkbart att inte också gräva kring och fokusera på det som inte sägs.

Så vad göra? Barometern/Oskarshamnstidningen har med reportaget om de förtryckta kvinnorna tagit steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Media, liksom alla vi andra, måste fortsätta ställa oss frågan varför bara män syns och kommer till tals i sammanhang där också kvinnor finns. I sin bok De nya dödssynderna ger Stefan Einhorn sin definition av diskriminering; ”Det är ett speciellt problem när det handlar om enstaka grupper, där individer förtrycks medan andra ser på, utan att höja sin röst. På samma sätt är det med samhällen där grupper av människor diskrimineras. Förutsättningen för att detta kan ske är att de andra inte ingriper.”

Tänkvärt för var och en av oss. Att välja att se, eller inte.

För övrigt anser jag det borde vara snudd på samhällsplikt att lyssna på Sara Mohammads sommarprat från 22 juli, i radions P1. Sara Mohammad är grundare av föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime.

Klicka för större