Media är en av aktörerna i osynliggörandet av kvinnor, inte minst på våra asylboenden. Därför blev Barometerns- och Oskarshamnstidningens reportage från förra veckan, om de gömda och förtryckta kvinnorna på bland annat asylboenden – innehållet till trots -välkommen läsning. Äntligen, inte en dag för tidigt. Men varför först nu? Jag har under året som passerat reflekterat en hel del kring rapporteringen om asylsökande och integration, med genusglasögon på. Hur kan man inte göra det med ett nyhetsflöde som fylls av män? Och pojkar, för all del.

Män som berättar för oss om sina liv, om stort och om smått. Pojkar som leker i bakgrunden, kanske spelar fotboll. Men var är kvinnorna och flickorna. Självklart ska det skrivas och berättas mycket om hur våra nya och framtida samhällsmedborgare, vänner och arbetskamrater har det och hur man tänker. Men vilka är det som får berätta? Som talar fritt i lokalradions mikrofon, blir citerade i tidningen och får kameralinsen riktad mot sig? Ja, inte är det kvinnorna.

Generaliserande säger kanske någon, att jag målar med breda penseldrag, någon annan. Det må så vara. Men att blunda för förekomsten av parallella, könsuppdelade samhällen i samhället – vem blir man då?

För mig är vikten av att uppmärksamma och i bästa fall åtgärda ett inte försumbart samhällsproblem överordnat risken att eventuellt trampa på ömma tår. Vi talar om en spegling av tusentals människors liv, drömmar och förhoppningar – sett ur männens perspektiv. I min värld är de berättelserna vi inte får minst lika intressanta. Och ja, jag medger gärna att det går att hitta en och annan nyhetsrapportering kring nyanlända kvinnors deltagande i olika vällovliga aktiviteter. Ett slags alibi som kompensation för männens ständiga överrepresentation.

Men min fråga kvarstår – var finns de svåra berättelserna? Om kvinnorna som förtrycks under patriarkala normer? Svaret vi inte vill ha finns kanske instängt i hemmets vrå eller rummet på asylboendet. Dit inga mikrofoner eller kameravinklar når. Jag är helt övertygad om att reportrars och redaktörers intentioner är de allra bästa. Man vill så väl. Men ser inte att man i sin rapportering, genom konsekvent accepterande av män och pojkar som språkrör, också blir en möjliggörare av bibehållande och utveckling av en sunkig kvinnosyn. Inte alltid, men alltför ofta. I min profession som medlare och konflikthanterare är det otänkbart att inte också gräva kring och fokusera på det som inte sägs.

Så vad göra? Barometern/Oskarshamnstidningen har med reportaget om de förtryckta kvinnorna tagit steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Media, liksom alla vi andra, måste fortsätta ställa oss frågan varför bara män syns och kommer till tals i sammanhang där också kvinnor finns. I sin bok De nya dödssynderna ger Stefan Einhorn sin definition av diskriminering; ”Det är ett speciellt problem när det handlar om enstaka grupper, där individer förtrycks medan andra ser på, utan att höja sin röst. På samma sätt är det med samhällen där grupper av människor diskrimineras. Förutsättningen för att detta kan ske är att de andra inte ingriper.”

Tänkvärt för var och en av oss. Att välja att se, eller inte.

För övrigt anser jag det borde vara snudd på samhällsplikt att lyssna på Sara Mohammads sommarprat från 22 juli, i radions P1. Sara Mohammad är grundare av föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime.

Klicka för större

Jag hoppas det var många fler än jag som fick förhöjd puls och lust att hoppa in i teve-rutan och fortsätta intervjun av platschefen vid asylboendet i Älvdalen. Det fullkomligt häpnadsväckande uttalandet ingick i TV 4´s Kalla Faktareportage, sänt under försommaren, om kränkningar och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn på våra asylboenden.

Och inte blev det bättre i takt med att fler ur personalen, chefer och medarbetare, uttalade sig om konkreta händelser; sexuella ofredanden och våldtäkter. Vi fick höra att ”när så här många människor samlas på samma ställen får man räkna med incidenter.” Följt av att ”när många ensamkommande män samlas uppstår det lätt frustration och irritation”, typ. Så ensamkommande mäns sexuella frustration, som måste få utlopp genom övergrepp, (vad annars utifrån den kontext Kalla Fakta gjorde sitt reportage?) är något vi får räkna med? Och kvinnor och barn som faller offer sorteras in under rubriken incidenter och småsaker? Eller varför inte, som i reportaget, som lögnare?

Lite bättre blev det dock när mikrofonen riktades till Migrationsverkets operative chef, som med välkommen tydlighet deklarerade att nolltolerans är det som gäller för sexuella trakasserier och andra kränkningar av värden i vårt demokratiska samhälle. Bra. Låt oss nu också få se att löftet om sanktioner vid övergrepp efterlevs. Dags för ny pulshöjning blev det dessvärre bara några meningar senare, när frågan om konkreta åtgärder kom upp. Vi fick veta att planer fanns att anordna ”fredade zoner” för flickor och kvinnor. På så sätt skulle det finnas ett val om man vill vistas i gemensamma lokaler eller låsa in sig på rummet. Man tar sig för pannan.

Jag har ett förflutet med flera års arbete med brottsoffer och gärningspersoner, framför allt unga. Alltför ofta har jag tvingats konstatera att det är den utsatta det görs specialarrangemang för – med begränsningar av livsutrymmet som konsekvens. Byta skola, kompisar, fotbollslag, ställen man brukar vistas på, mm. Kanske till och med flytta till en annan stadsdel eller stad. Av skälet att man är utsatt för kränkningar och övergrepp Den här logiken köpte jag inte då och gör det inte heller nu.  Därför nu min upprördhet över rapporteringen kring utsatta kvinnor och barns situation på våra asylboenden. Likt flera av de unga brottsoffer jag har mött ställs nu de här kvinnorna inför valet att vistas i, eller inte vistas i gemensamma utrymmen. Att ha ett säkerhetstänk och räkna med att ”incidenter” kan inträffa.

Hur kan det bli så galet?

Det är förövarna, i det här fallet männen, som ska välja mellan att respektera lag och värdegrund eller, om inte, drabbas av inskränkningar och sanktioner. Inte tvärtom! För, liksom männen, kommer de här kvinnorna till vårt land för att söka sig och sina barn ett tryggare liv, bort från krig och förlorad framtidstro.

Kanske också med drömmar om frigörelse från förtryckande patriarkala strukturer.

Klicka för större

    Som hjälp på traven tryckte Arbetsmiljöverket i mars 2016 ut nya föreskrifter för den sociala arbetsmiljön. Inte en dag för tidigt, men tillräckligt skarpt? Nja. Men ändå. Pressen på arbetsgivarna har ökat. Det är bra. Jag möter människor som far illa på jobbet. Som känner att man inte får det stöd man behöver. Som blir utfrysta, mobbade, negativt särbehandlade och – sjuka av den psykosociala arbetsmiljön.

Jag ska berätta om ett fall jag har jobbat med, där ett par personers motsättning påverkar den psykosociala miljön för en hel grupp. Svårt, tufft och känslosamt. Men med medling, som är en såväl respektfull, som hållbar och framåtsyftande metod, kommer man under ytan av isberget och kan greppa det som verkligen är viktigt. När jag nu återberättar historien har jag naturligtvis ändrat i väsentliga delar så varken arbetsplatsen eller personerna går att identifiera. ”Kommunen” i exemplet kan vara vilken organisation som helst, någonstans i Sverige.

” Eva har jobbat inom kommunen i snart 15 år. Hon har alltid trivts med sina olika arbetsuppgifter genom åren. I växeln, receptionen och på olika administrativa poster. Få är de med Evas breda erfarenhet.

Eva är mycket uppskattad och omtyckt, något som sticker i ögonen på kollegan Karin. De började båda på kommunen nästan samtidigt, med samma erfarenhet. Redan från början utmärkte Eva sig som framåt och omtyckt av alla. Karin tycker också att Eva är en trevlig och bra arbetskamrat. Men det finns en baktanke med det, anser Karin. Bakom trevligheten och hjälpsamheten ligger en plan att klättra i organisationen. Just genom fjäsk och lismande för ledning och chefer. Karin har minsann sett igenom det där!

För ett halvår sedan fick Eva tjänsten som kanslichef. Ett ansvarsområde som innebär att Eva nu också är Karins chef. Det är inte oproblematiskt. Karin är mycket besviken över att hon inte var den som fick tjänsten. Särskilt med tanke på att hon när tjänsten kom ut gick till verksamhetschefen och frågade om det var en tjänst hon kunde söka. Svaret hon fick var ”absolut, självklart”. När det sedan blev Eva som valdes kom det som en kalldusch. Karin känner sig lurad och förd bakom ljuset. Hur kunde man ta Eva framför Karin? Karin konfronterar verksamhetschefen som är oförstående till hennes upprördhet och bestämt avvisar att några löften givits. Karin har en annan uppfattning. Efter ett halvår som chef känner Eva att det är något som inte är bra. Eva känner förtroende och uppskattning från sin personal, men inte alla… Eva har märkt att vid de regelbundna veckomötena är det några som endast infinner sig sporadiskt, ofta inte alls. Karin är en av dem. Det händer också att man utan förklaring lämnar möten.

När Eva ber om förklaring och påtalar att närvaro gäller också för denna grupp får hon bara tomma blickar. Eva har dessutom överhört ett samtal där Karin sagt att ”Eva blir aldrig min chef ”.  Nu har det gått så långt att Eva känner att hennes chefsroll håller på att urholkas. Förutom försök till dialog med Karin och hennes stödtrupp har Eva också sökt stöd hos sin närmaste chef, utan framgång.

Eva vet inte vad hon ska göra. Orkar hon vara kvar? ”

Med konstruktiv konflikthantering, medling, kunde parterna i det här fallet rensa ut gruset och gå vidare med såväl ömsesidig respekt som ökade kunskaper om sig själv och varandra. Och som ringar på vattnet fick en hel arbetsgrupp en förbättrad psykosocial arbetsmiljö. Dessutom en ledning som signalerar handlingskraft.

Att inte göra något är oftast ett dåligt alternativ.

Klicka för större bild

Har du någon gång känt att du inte får kontakt? Att personen eller gruppen du har framför dig hellre kollar i mobilen eller fokuserar på annat är att samspela med dig?

   Visst har du det, det händer oss alla titt som tätt. Skulle jag be om några exempel på när det hänt dig är jag övertygad om att det handlar om tillfällen när du känt dig ignorerad, nonchalerad, eller respektlöst bemött. Men vi blir inte bara utsatta för andras ouppmärksamhet. Vi är lika medskyldiga själva. Med telefonen i handen kan vi skärma av vem som helst. Handen på hjärtat – har du koll på hur många personalmöten du varit på, där bygget utanför fönstret, eller, för all del – mobilen – tagit fokus från mötet du deltar i? Eller när din mejlkorg varit viktigare än mötet med en medarbetare som ber om en stunds uppmärksamhet?

Så vad handlar det då om?

Jag brukar försöka undvika att uttrycka mig flummigt, eller använda främmande ord när tillräckligt bra svenska finns. Men här går jag bet. Jag kan inte komma på motsvarigheten till engelskans Rapport, eller ”Building Rapport.” Man skulle kunna prova med ”skapa god kontakt”, ”bli förstådd, sedd, bekräftad” och mycket annat. Men det räcker inte till för att omfatta och beskriva vad Rapport är. Det är till och med så att engelsktalande själva har svårt att ge en synonym. ”Jag kan inte beskriva det, men vet vad det är när jag känner det”, säger någon i en undersökning psykologen och författaren Daniel Goldman har gjort. Så jag ber om överseende med att också jag håller mig till uttrycket Rapport.

I mitt jobb som medlare och konflikthanterare är det helt avgörande att jag lyckas etablera Rapport med de jag arbetar med. Det finns inte en möjlighet att kunna hjälpa människor med samarbetsproblem, konflikter och andra svåra situationer utan Rapport. När jag gick min utbildning för att bli ackrediterad medlare var förmågan att kunna etablera Rapport en av de viktigaste kommunikationsfärdigheterna att behärska för att bli godkänd. Varför? Jo, för att det är helt grundläggande. Förmågan till ”building Rapport” är dörröppnaren för att snabbt kunna relatera till olika sorters människor i olika situationer.

Det här gäller naturligtvis inte bara medlare. Alla är vi, i olika utsträckning, beroende av det så svårdefinierade begreppet Rapport. Hur lägger man som ledare grunden för gemensamma mål och bra relationer med sina medarbetare utan Rapport? Och vilken lärare får sina elevers uppmärksamhet utan Rapport? Eller ledare i största allmänhet. Hade Mahatma Gandhi och Martin Luther King, för att ta ett par exempel från historien, blivit de stora ledare de blev om deras förmåga till ”building Rapport” hade saknats? Knappast.

Det finns flera samverkande faktorer när Rapport uppstår. Tre som alltid ingår är; Ömsesidig uppmärksamhet, Positiva känslor och Koordination eller ”Synkning” med varandra. Det är bara att börja träna – på mötet eller hemma vid köksbordet. Är du redan bra på det kan du bli ännu bättre. Jag lovar.

Gör bara inte som min man gjorde i tunnelbanan i Paris. Medveten om fransmännens vikt vid artighetsfraser hälsade han med stort eftertryck på den kvinnliga spärrvakten med ett rungande; ”Bonjour Monsieur”. Det gick inte så bra. Fransyskor tycker inte om att tilltalas som vore de män.

Ingen vidare bra början för Rapport där inte.

Klicka här för större bild