Hm, det där var väl ändå ett penseldrag i bredaste laget, tänker du kanske. Och ja, det är möjligt. Å andra sidan är det ibland nödvändigt att såväl generalisera som polarisera när man vill uppmärksamma och belysa ett problem.

Citatet jag började med är inte mitt. Det kommer från en diskussionsgrupp på Linkedin, med utgångspunkt från Daniel Goleman: ”Leadership – a masterclass.” Det som avhandlas är ett smörgåsbord av klokskap, visdom och imponerande erfarenheter. Men det som får mig att bli särskilt intresserad och engagerad är när sambandet mellan det goda ledarskapet och den psykosociala arbetsmiljön lyfts upp. Där samarbetsproblem och illa hanterade konflikter får människor att må dåligt.

”Människor lämnar inte dåliga företag – de lämnar dåligt ledarskap.” Ett påstående jag i denna krönika ämnar göra till ett statement. Och inte bara det. Jag tänker ta det ett steg längre. Trots eventuella invändningar om generalisering. Det här är mitt tillägg; Människor lämnar inte bara dåligt ledarskap, de riskerar dessutom att bli sjuka av det. Om du läste min krönika innan midsommar känner du kanske igen uppmaningen till medarbetare, kollegor och inte minst chefer; att nu är tiden att göra skillnad och bidra till att de som inte kan vara kvar på jobbet, sjukskrivna eller på väg att bli, på grund av den psykosociala arbetsmiljön, får en möjlighet att komma tillbaka. På riktigt. Vackra ord i policydokument, utan genuint intresse och engagemang, gör inte människor friskare, mer produktiva eller arbetsförmögna.

Semestern är slut och vi är tillbaka i selen igen. Men inte alla.

Så – min fråga är; På vilket sätt bidrog du, om du är chef, till att dina medarbetare fick en bra omstart efter sommaren? Framför allt de som inte kom tillbaka, men som inget hellre önskar än att kunna göra det. Och vad gjorde du som kollega och arbetskamrat för att dra dit strå till stacken? Jag själv då? Vad har jag åstadkommit annat än att skicka iväg missiler, laddade med uppmaningar och en och annan pekpinne? Konkret och i praktisk handling inget att skryta med.

Men – om jag genom att prata om det ledarskap som brister i att tillhandahålla psykosocialt friska arbetsmiljöer kan bidra till att lyfta frågan, från att vara ett mörkertal i ohälsostatistiken till att få en synlig plats på agendan, har jag ändå kanske gjort något. Förmodligen dock inte tillräckligt för Anna, (heter egentligen något annat)) som hörde av sig till mig efter den där midsommarkrönikan. Hon berättade om tystnaden från chefer och arbetskamrater, utfrysning och andra beteenden som inte hör hemma på en arbetsplats. Men hon hade ändå förhoppningar – att efter semestern skulle det kanske bli bättre och ordna sig….

Jag vet inte hur det gick för Anna. Det jag däremot vet är att hon inte är ensam i sin utsatthet. Kanske finns en Anna på just din arbetsplats?

Den goda nyheten är att du redan idag kan göra skillnad. Ett leende, en hälsningsfras, kanske byta några ord – det kan betyda mer än du anar. En liten insats för dig, men kanske helt avgörande för mottagaren.

 

 

Förmodligen har du helt nyligen till någon, närstående eller inte, förhört dig om hur det står till. Om inte har du kanske själv fått frågan.Om ”läget”, alltså. En i allra högsta grad relevant undran. Vi vill ju veta hur det är med våra nära och kära, men också med andra personer vi känner och har relationer till. Tänk dig ett oväntat sammanträffande med någon du inte sett eller hört av på länge utan en uppdatering av läget. Svårt – eller hur? För att inte tala om det osannolika att, till exempel, en engelsman eller fransman hoppar över att fråga How are you? eller Ca va? när man möts. Det finns inte.

Men sedan, då – vad händer? När frågan är ställd och bollen är passad. Har du tänkt på det någon gång? Om inte, gör det. Du kommer att göra upptäckter du inte reflekterat över tidigare. Jag lovar. Mina egna erfarenheter är minst sagt blandade och jag sätter en peng på att det är så också för dig.

Och han som i inledningen av denna krönika frågade om ”läget” och sedan dröp av fortare än kvickt är äldste sonen. Inte årets upplaga, men väl gymnasietidens för ett preskriberat antal år sedan. En period där intresset för omvärlden, åtminstone de mest närstående, är begränsat. Så – att sakna intresse för resultatet av en egentligen inte menad fråga får väl anses vara helt enligt boken.

Desto mer fundersam blev jag när jag betydligt senare, i kvartersbutiken, stötte ihop med en bekant. Inte en nära vän, men inte heller en näst intill främling man bara nickar till som bekräftelse på att man uppmärksammat varandra. Den här bekantingen och jag brukar alltid byta några ord – artighetsfraser – om man så vill.

Just den här gången fick vi syn på varandra någonstans bland frukten. Båda tog några steg närmre och jag fick frågan om – just det – ”läget”. Jag minns inte om jag ens hann dra efter andan. För innan jag fick ihop första stavelsen till ” tack, bra” var bekantingen på väg till nästa post på inköpslistan, kyldisken. Så medan jag stod kvar med mitt ”ta…”, fastklistrat som ett Mariekex i munnen, stod bekantingen redan på öronen bland filmjölken.

Samma förklaringsmodell som för tonåringens totala ointresse för annat än sin egen navel? Nej, jag tror inte det. Det handlar om något annat. Tror man sig kunna tillhandahålla svaret skulle det förmodligen landa i ointresse eller stress. Men jag köper inte det, det är att göra det för enkelt för sig. Vad tror du?

Att slänga ur sig fraser/frågor, till intet förpliktigande, det gör vi väl alla lite till mans. Jag gör det. Och kanske har också jag lämnat någon som ett frågetecken i steget mot ett nytt fokus.

Professionellt, i mitt arbete med att genom samtalet hjälpa människor att hantera olika situationer, hoppas jag dock innerligt att ingen har haft anledning att säga; ” Hon frågade hur det är, men lyssnade inte på svaret”. Det skulle inte bara betyda att jag har uppträtt nonchalant. Det skulle också innebära ett sviket förtroende.

Den som svarar, ibland med stor vånda, har ju bestämt sig för att lita på mig och dela såväl det svåra som det glädjande. Då funkar det inte att fråga om ”läget” och sedan, om än bildligt, vara på väg någon annan stans. Det här gäller dig också. Du som är ledare, kollega, medmänniska…. Att fråga hur det är och uppriktigt vara intresserad av svaret kan göra skillnad. Större än du kanske tror.

Beträffande sonen har jag haft glädjen att få träffa honom i sommar. Och, ja – han frågade om ”läget”. Nu med tillägget; ”på riktigt, alltså.”

 

    För många av oss är det dock några veckor kvar. Vi får längta ett tag till. Och det är helt OK, inte sant? Att vi hellre pratar om semesterplaner än mötesplanering till hösten må så vara. Det är ju ändå trevligt på jobbet; träffa kunder, uppdragsgivare och inte minst – arbetskamraterna. Även om man emellanåt blir matt och helst vill hålla för öronen när samma skämt dyker upp om och om igen på fikarasten är det efter semestern trots allt roligt att träffas igen. Man har fått lite distans och med perspektiv är såväl skämten som tjatet och gnatet ändå ganska trevligt och inte något man vill vara utan. Lite familjärt, på något vis.

        Men stopp nu – var det där verkligen sant? Är det en bild vi alla kan känna igen oss i? Svaret vet både du och jag. Det är inte sant. För många, absolut. Till och med för flertalet. Men det räcker inte för att vi ska kunna klappa oss själva på axeln och känna oss nöjda. Inte så länge det finns en enda arbetskamrat, kollega eller medarbetare som känner att näst intill varje dag på jobbet är ett gatlopp som ska springas, eller en plåga som ska uthärdas.

    Jag tror att vi alla känner, eller känner till, någon som på grund av den psykosociala arbetsmiljön far illa på jobbet. Som för en kamp med sig själv för att hitta motivationen att låta bli att stanna hemma. Eller där orken tar slut och sjukskrivning inte bara blir enda alternativet, utan också räddaren i nöden. Den nödvändiga pausen för att få näsan över vattenytan. Få luft och bara överleva…

   Förstörde jag sommar- och semesterkänslan nu? Det var meningen…och inte meningen. Jag missunnar ingen att få njuta av vare sig jobb eller semester. Verkligen inte. Det jag nu, inför värsta semestertiden och när sommaren är som bäst, vill uppmärksamma och be om en stunds eftertanke kring är de som är, eller håller på att bli, sjuka av jobbet. Och där ledigheten är efterlängtad, men inte blir det vattenhål och den energipåfyllning man hoppats på. Varför? Jo, för de strävsamt inarbetade dagarna går åt till att oroa sig för livet efter semestern! Hur kommer det att bli? Fortfarande outhärdligt? Eller kanske lite bättre…..eller värre?

    Det finns ett tydligt samband mellan arbetsförhållanden, psykisk ohälsa och sjukskrivning. Forskningsrådet Forte har haft regeringens uppdrag att göra en kunskapsöversikt och sammanställa den forskning och vetenskapliga litteratur som finns i ämnet. I april i år kom rapporten, författad av Eva Vingård, professor i arbets- och miljömedicin vid Uppsala universitet.

     Slutsatsen är glasklar. Hur vi har det på jobbet påverkar i högsta grad hur vi mår. Bland flera riskfaktorer för ohälsa på jobbet, till exempel psykiskt ansträngande arbete, höga krav, låg kontroll och obalans mellan ansträngning och belöning, finns också mobbning och trakasserier. Företeelser som inte så sällan är inslag i det som brukar beskrivas som arbetsplatskonflikt, med motsättningar av skiftande slag, på olika nivåer. Och som med så mycket annat; tidig åtgärd eller reaktion är bättre än sen, eller ingen alls. Hoppfullt är också att här kan du, jag, vi tillsammans vara med och göra skillnad.

    Just du kan bidra till att en kollega eller medarbetare redan idag mår bättre, får återhämtning på semestern eller under sjukskrivningen och, inte minst, känner sig välkommen tillbaka. Ett bra tillfälle att börja med det är nu.

   Trevlig sommar!

   Stämmer någon av typerna helt in på dig lär du få problem. Om du inte redan har det, vill säga. Blev du fundersam nu? Bra, men ta det lugnt – det är inte bara svart eller vitt. De typerna jag nyss beskrev är starkt polariserade och de flesta av oss är sällan bara det ena eller det andra. Vi är en mix av olika stilar, beroende på situationen. Låt oss skrapa lite lätt på ytan på ett par av de konfliktstilar jag i min vardag stöter på och som inom konflikthantering är väl kända begrepp. Jag kallar dem Kamp-, respektive den Anpassande stilen

Men innan vi kollar vidare, en snabb fråga; Även om du inte kände igen dig själv i någon av beskrivningarna – handen på hjärtat – kom du att tänka på någon annan person i din omgivning? Tänkte väl det, jag gjorde det också. Karaktärerna finns och förmodligen vi känner vi alla igen oss själva eller andra i dem emellanåt. Men som sagt, begreppet konfliktstilar är betydligt vidare än så och kännedom om hur man själv funkar i olika lägen är en bra hjälp när man i olika kontexter måste agera. Kanske undrar du också varför jag påstår att du riskerar bekymmer om du alltid, eller oftast, rör dig kring ytterlighetspolerna?

Vi börjar med att kika på den som inte skyr några medel för att få sin egen vilja igenom (Kampstilen). Vad är problemet? Man får ju som man vill! (om man inte stöter på någon jobbig typ som är beredd att stå upp för sig och ta fajten, förstås)

Men det finns ett krux – priset för uppsidan, att man får som man vill, kan vara högt. Den som till fullo kör med Kamp, det enda som gäller är att ”vinna” och få egna intressen tillgodosedda, gör det med äventyrade relationer som insats. Någon förlorar och är antagligen inte lika nöjd med utgången. Vem gillar att bli överkörd, förbigången, eller kanske rent av orättvist behandlad? Vi kan också vända på det – vem vill vara anledningen till de där känslorna? Dessvärre är svaret att det ibland måste vara du. Vare sig du trivs med det eller inte.

Som chef och ledare behöver du ha den här stilen i din verktygslåda. I ledarrollen ingår makt, oavsett om du är chef, förälder, lärare, idrottsledare, eller på annat sätt har ansvar och ledaruppgifter – du förväntas helt enkelt ta ansvar och vara tydlig i ditt ledarskap. Till exempel i värdegrundsfrågor, som inte är förhandlingsbara och där utgången av motsättningen är viktigare än relationen. Då är Kamp ett kort du alltid måste kunna spela. Men spela det klokt. Att välja sina strider brukar vara ett gott råd.

Men den som aldrig står upp för sig själv och sina värderingar, som alltid låter andra få det de vill ha, utan att tänka på sig själv – det måste väl ändå vara själva sinnebilden av Den goda människan?! Det kan man naturligtvis tycka. Å andra sidan behöver vi inte gå längre än till oss själva och återspela filmen där vi senast gav upp och backade från det som är viktigt för oss. På riktigt. Hur kändes det?

Ett överanvändande av den Anpassande stilen gör saker med såväl dig själv som den du stämmer instrumentet efter. Eftergivenhet som strategi blir lätt ett riskabelt spel, där priset för att få uppskattning och kärlek kan bli högt.Förutom att du själv inte får vad du behöver riskerar du att drabbas av såväl bitterhet som beroende och inte minst – att sluta växa som människa. Det finns dessutom risk för andra biverkningar, utöver den redan beska smaken av förhållningssättet. Dina medspelare kommer att känna sig som förtryckare, men också svikna. De har ju inte heller fått vad de behöver; den sanna versionen av dig!

Känner du fortfarande inte på något sätt igen dig i någon av konfliktstilarna? Misströsta inte, det finns fler. Vi kan ta dom en annan gång – vad tycker du? Eller förresten, jag bryr mig inte om din åsikt. Om och i så fall när jag eventuellt berättar mer, det bestämmer jag. Bara jag.

Men egentligen, när jag tänker efter..….vi gör som du vill. Det spelar ingen roll för mig. Jag har ändå inget viktigt för mig. Och dyker det upp nå´t får det vänta, inga problem. Bara du tycker om mig.

    Jag bär på många historier om flygäventyr; spännande, farliga, sorgliga och roliga. Men att återberätta minnen från Kalmars, Sveriges också för den delen, svunna flyghistoria är dock inte min avsikt här. Nej, det jag tänkte uppehålla mig vid är meningen jag började med; point of no return. Uttrycket min pappa lärde mig och som för mig i mitt yrkesliv har fått ytterligare en innebörd än dess betydelse på flygarspråk. Så, vad betyder det då?

   För pappa, som gammal flygare, var det kristallklart; om man under en flygning överskrider en viss punkt på bränslemätarställningen har man inte tillräckligt med soppa för att ta sig tillbaka till hemmabasen. Man har passerat point of no return. Skarpt läge, alltså – en situation det gäller att undvika.

    I mitt jobb med konflikthantering och förändringsprocesser finns det också en point of no return, om än inte med lika tydlig mätarställning som flygplanets. Men den finns där; en punkt inom den röda zonen man i alla relationer och samarbeten gör klokt i att inte kliva över. Det är inte bara flygplanet som inte klarar att ta sig tillbaka vid överträdelse. Våra mellanmänskliga relationer riskerar att gå samma väg om vi inte är uppmärksamma på när varningslampan börjar blinka.

    Ju längre vi låter konflikter och motsättningar eskalera, desto svårare är det att reparera och hitta tillbaka. För det är just det som händer – relationer skadas alltid i olösta konflikter. Alltid. Lägg det på minnet. Och låter vi dem skena iväg bortom vår egen kontroll – ja, det säger sig själv – då blir det knepigare att backa bandet och ställa till rätta. En liten låga är alltid lättare att släcka än en hel skogsbrand.

    Men konflikter som vi löser och reder ut? Är de också lika skadliga för våra relationer? Så klart inte, tvärtom. Konflikter som hanteras på rätt sätt, till exempel på arbetsplatsen, är en möjlighet till utveckling. Det är så det funkar. Men med vetskapen om detta – ja, jag jag säger vetskap om, det här är sannerligen ingen raketforskning – varför är det då så många som far illa och känner vanmakt av de olösta konflikterna?   

    Det finns naturligtvis inget enkelt svar, inget bara svart eller bara vitt. Utifrån mitt perspektiv finns det dessutom minst ett par olika utgångspunkter. En är; vi är bara människor och en av egenskaperna vi delar är att vi i olika situationer strävar efter att göra det så enkelt för oss själva som möjligt. Vilket i en konfliktsituation kan betyda att vi sopar problemet under mattan, låtsas att det inte finns, alternativt hoppas att det självläker. Ingen bra strategi, jag lovar. Konflikter som inte hanteras löser sig sällan av sig själv, det blir bara värre.

    En annan utgångspunkt är att vetskapen om konflikter och grus i maskineriet finns, men, kunskapen att välja rätt åtgärd vid rätt tidpunkt saknas. Det handlar således varken om ointresse eller ovilja. Den som har fått problemet i sitt knä känner helt enkelt att man inte har rätt verktyg för att hantera situationen. Känner du igen beskrivningen? Du är i så fall i gott sällskap. Men hur gör vi då för att hantera de olika motsättningar vi ställs inför? Svaret ryms naturligtvis inte i en krönika som denna.

    Men en bra början är att ha en egen symbolisk bränslemätarställning, där lampan i god tid börjar blinka innan man hamnar i den röda zonen och passerar – just det, pointof no return.