Möjligen kan det vara så att kungen inte är av uppfattningen att han har träffat mig. Att jag bara var en i mängden av alla skid-och friluftsklädda i byn och vid middagstid serveringspersonal vid några av måltiderna i den privata jaktstugan. Så var det nog. Och platsen för alla dessa möten, om än inte noterade av kungen själv, var Storlien i Jämtland. Jag jobbade som servitris på Högfjällshotellet och kungen kom regelbundet för att koppla av i den egna stugan i det lilla vinterparadiset vid den norska gränsen. Först kungen och kanske kompisar. Sedan med Silvia och så småningom kungen, drottning Silvia och kronprinsessan Viktoria. Alla var de flitiga i skidbacken.

   Att åka skidor nerför, tryggt mellan pappas ben, är en sak. Att ta liften uppför en annan. I synnerhet om ansvarige för första liften upp till fjället är en norrman som heter Ole och har inställningen att regler för hur liftåkande utövas är till för att följas. En av dem var; det är inte tillåtet att ha barn på axlarna under liftfärd uppåt. Ni som har åkt skidor och lift vet hur vanligt det är, eller åtminstone var. Detta var dock inte något som påverkade Ole, än mindre vem som till äventyrs utmanade Oles lojalitet till regelboken.

    Så kom då den där dagen då den lilla familjen skulle njuta av Storliens härliga backar i den strålande påsksolen. Snön gnistrade, stämningen var god och liftkön, den växte. Men emellanåt stannar liften. Folk ramlar av bygeln, korsar liftspåret, har ogiltigt liftkort och gud vet vad. Men det här stoppet var inte som det brukade vara. Jag vet, för jag var där. Jag hängde med Ole och de andra som jobbade i liften i väntan på nästa arbetspass. Skidor åkte man inte när det var så mycket folk. Att stå i liftkö kunde turisterna ägna sig åt.

    En av dem hade ett barn på axlarna. Därav liftstoppet.

      Bakom spegelsolglasögon kliver Ole fram, pekar på barnet och uppmanar; ”Ta ner ungen!” Pappan försöker säga att ingen har haft synpunkter tidigare och att han tar ansvar för färden. ”Så var snäll och låt oss nu få åka vidare”. Ole viker inte en tum och irritationen i kön bakom är han helt opåverkad av.  ”Detta är min lift och här är det jag som bestämmer. Ta ner ungen.” Det är nu vi hamnar i det som vi alla känner till och till nästan vilket pris som helst vill undvika – dålig stämning. Trivseln i liftkön är helt borta. Irriterade rop och krav på att starta liften hörs från leden och fram till Ole kommer rakade män med sladdar i öronen.

    ”För helvete, ser du inte att det är kungen! Sluta bråka och starta liften.”

    ”Och detta är min lift och här åker man inte med barn på axlarna. När ungen är nere på backen startar jag den.” Nu griper också Silvia in och försöker mjukt förhandla fram en engångslösning; att får man nu bara åka upp på det här viset denna gång ska rättning ske och göras enligt Oles anvisningar i fortsättningen. Detta hjälper naturligtvis lika lite som SÄPO-männens bannor och förhöjda tonläge.

    Efter att, oklart för vilken gång i ordningen, från ordningsmakten fått frågan om han är klent begåvad som inte förstår att det är kungen han har att göra med brister det även för Ole. Han tar av sig spegelglasen, vänder sig mot sällskapet och säger med klingande norsk stämma;  ”Det er ikke min konge”.

    Hur det gick? Det tänker jag inte berätta nu. Men utifrån min yrkesroll idag kan jag säga att denna lilla historia från verkligheten inte bara är pikant och med distans kanske också charmig. Den är också ett utmärkt exempel på konflikthantering. Hur hade du löst situationen?

    Vad Ole gör idag vet jag inte. En sak är jag dock ganska säker på. Han är helt ovetande om sitt bidrag till min bank av exempel på konfliktsituationer i livet där det finns olika lösningar.

    En del helt klart bättre än andra.

     Jag fick frågan i ett föreläsningssammanhang för ett tag sedan. Trots att mitt ämne är konflikthantering, där det mesta ryms och nu också var anledningen till att jag var inbjuden som föreläsare, blev jag för ett ögonblick helt ställd. Inte för att jag tyckte att frågan var märklig eller saknade relevans. Absolut inte. I min värld hänger ledarskap och konflikthantering obönhörligen ihop, så nog hörde den hemma i sammanhanget. Men självklart hade jag inte då och har inte heller nu ett uttömmande svar. Alla som är ledare eller utifrån andra roller har reflekterat kring frågeställningen vet att svaret på frågan är oändligt.

Vad var det då som så reflexmässigt fick mig att reagera? Något ”fel” på frågan var det ju inte. Och naturligtvis inte heller på frågeställaren, som är en ytterst kompetent, klok och erfaren ledare. Dessutom krävs det åtskilligt för att få mig att bli förvånad inom det som är mitt område. Det som hände i rummet var att den här personen med sin fråga satte fingret på just det som så många i chefsposition vet, men sällan talar om – chefer på olika nivåer i såväl privata som offentliga organisationer saknar verktyg för att hantera konflikter på jobbet. Inte alla, men tillräckligt många för att vara oroväckande.  Med risk att vara övertydlig är det kanske på sin plats att påpeka att avsikten med frågan naturligtvis var att provocera och väcka en diskussion. Inte okunskap.

I tidningen Chefs undersökning härom året framkommer det att så många som var fjärde chef känner att man inte har det som krävs för att hantera konflikter på arbetsplatsen. Lika många överväger att säga upp sig av samma anledning. Illavarslande? Absolut. Inte minst med tanke på alla de långtidssjukskrivna, som på grund av illa hanterade konflikter på jobbet förlorat såväl framtidstro som förhoppningen att kunna komma tillbaka till sitt arbete eller ett fungerande liv i övrigt.

Här talar vi om mänskligt lidande som skulle kunna minska betydligt om ansvariga chefer och HR-avdelningar utrustades med rätt verktyg i sin verktygslåda för att på ett tidigt stadium, konkret och operativt, kunna hantera det oundvikliga relationsgrus och samarbetsproblem som emellanåt hamnar i organisationens olika delar. Illavarslande är det också ur ett arbetsgivarperspektiv. Att medarbetare blir sjuka och arbetsoförmögna på grund av luckor i ledarskapet kan knappast ses som annat än katastrof. För individen självklart, men också för arbetsplatsen. Många är de som berörs, alldeles oavsett hur många gånger man sopar in problemet under mattan. Faktorer som hälsa, lönsamhet och inte minst, arbetsglädje påverkas. Samarbetsproblem och dess konsekvenser fyller varken på enskilda individers eller företagets må bra-konto.

Att hålla för såväl ögon som öron är en gammal beprövad metod. Dock med tveksamt resultat. Du som har provat vet. Konflikter som börjat pyra, inte blir hanterade och får fortsatt bränsle självläker inte – de blir bara värre. Att inte se och höra är nämligen inte bara ett dåligt motmedel. Det riskerar att bli det extra bränsle som får det lilla samarbetsproblemet att eskalera till en högoktanig konflikt.

Så vad gör man då?

Företag och organisationer har planer och program för hur man åtgärdar diskriminering av olika slag. Mer sällan hur man hanterar konflikter. Varför vet jag inte. Det jag vet är att med kunskap och tydlighet kan skadorna av konflikter och samarbetsproblem minimeras medan de ännu är i sin linda. Det räcker inte att teoretiskt förstå vad som händer, som ansvarig måste man kunna agera. Med rätt åtgärd i rätt tid.

Måste man då kunna lösa alla konflikter? Inte alls. Ansvaret för lösningen ligger alltid hos berörda parter, medan ansvaret för hanteringen hör hemma i – just det -ledarskapet.

Eller ”vi bara skojade”. Har du sagt det någon gång? Det har jag. Massor av gånger. Inom familjen, till vänner, arbetskamrater – ja, i alla tänkbara situationer. Inget konstigt med det. Vi skämtar, är allvarliga, uppmuntrar och är oense med varandra. Om vart annat och hela tiden. Det är så det ska vara i fungerande relationer.

     I den jämbördiga relationen är det högt i tak. Vi både ger och tar och har utrymmet att emellanåt testa gränsen och utmana varandra. Och det funkar, för i det outtalade kontrakt vi har med varandra har vi gemensamt satt spelreglerna. Vi vet att det är på lika villkor. Men hur blir det när det inte finns en överenskommelse om vad som är okej? När en part tar sig friheten att på egen hand definiera vad som är acceptabelt och inte?

Låt oss återvända till ”jag bara skojade”. För snart 15 år sedan fick jag uppdraget och glädjen att bygga upp och starta en ny verksamhet inom Kalmar kommun. Den kom att kallas Medlingsverksamheten och uppdraget var att erbjuda medling till unga gärningsmän och deras brottsoffer. Ett av mina ärenden det första året handlade om två elever på en skola. Den ena grabben var ledargestalt i den dominerande gruppen. Den andra var mestadels ute i kylan och sällan inkluderad i någon gruppgemenskap.

En dag nådde de vardagliga trakasserierna, med bland annat knuffar och glåpord, en ny nivå. Det skulle ”skojas” lite extra. Den redan utsatta pojken föstes tillsammans med ledaren och någon till in på en toalett. Tiden för ”doppning” var kommen. Vänd upp och ner, med sina plågoandar hållandes i fötterna doppades den skräckslagna och försvarslösa eleven med huvudet rakt ner i toalettstolen. Om och om igen. När det slutligen var över var grabben lika vettskrämd som blöt.

I efterspelet av denna händelse kom jag, i samarbete med polisen, in i bilden. I mitt första möte med den unge förövaren ställde jag en av alla de frågor jag alltid ställer; Varför? Svaret jag fick och har fått så många gånger därefter var; ”Jag bara skojade”. Jag tror inte det finns någon som inte kan sätta sig in i den utsatta pojkens situation och hur ”skojigt” det var för honom.

Jag vet att händelser som denna och liknande inte är helt ovanliga. Det förekommer på kommunala skolor och internatskolor som inslag i så kallade nollningar. Vi är många som minns medierapporteringen kring övergreppet på Lundsbergs internatskola härom året, där en förstaårselev välkomnades med en strykjärnsbränning på ryggen.

På skoj? Ett oförargligt inkilningsmoment inom traditionen för nollningar? Eller ”så här gör vi och alla inblandade var med på det”? Men vetskapen att olika sorters övergrepp förekommer på flera ställen och i olika sammanhang gör det knappast mer rumsrent. Eller hur?

Med dessa och många andra exempel på näthinnan har jag alltså kommit att bli överkänslig mot ” jag bara skojade ”. Jag varken begär eller önskar att någon annan ska bli det. Det jag däremot tänker är att vi skulle kunna avstyra åtskilliga kränkande situationer på skolor, arbetsplatser, sociala medier och andra miljöer där såväl barn som vuxna vistas om vi alla höjer blicken och ärligt ställer oss frågan; Skojigt för vem?

Förra veckan fick Marwa Karim, från Hudiksvall, ta emot Aftonbladets pris som Årets ungdomshjälte. Efter många år som svårt mobbad i skolan hjälper hon idag unga mobbningsoffer att komma tillbaka till livet. En inte särskilt vågad gissning är att Marwas mobbare åtminstone någon gång försökt förklara sina övergrepp med att man ”bara skojade”. Jag hoppas att de i dag – och alla vuxna som inte ville se – skäms och från hjärtat har bett Marwa om ursäkt.

Jag jobbar inte längre med medling vid brott, men fortfarande med medling och konflikthantering. Och den där meningen på tre ord förföljer mig och får mig fortfarande att reagera och nästan tvångsmässigt utforska om det som är skojigt för ena parten också är skojigt för den andra.

   Men vi som jobbar med medling tänker på ett helt annat sätt.

    I vår värld kan 1 + 1 bli 3. Inte nog med det, vi är faktiskt helt övertygade om att det blir det. Och den där hundraprocentiga kakan graderar vi gärna upp till att bli både tvåhundra och flera hundra procent till att dela på. En matematikers mardröm – absolut. Men inte för den som har kunskap och förståelse för vad mervärde är.

     Att skapa mervärde är en av de stora poängerna och bonusarna med medling. Med risk för att låta som en politiker i valrörelsen påstår jag att det är fullt möjligt att i medling tillgodose alla behov till 100 procent. (Observera att jag inte sa att det alltid blir så, det är en möjlighet.) Struntprat tänker någon, omöjligt någon annan. Kanske till och med oseriöst. Inte alls. Ett av de mer kända exemplen på hur mervärde kan skapas är Berättelsen om apelsinen;

     ” Två personer bråkar om vem som ska få ta den sista apelsinen. Den ene frågar till slut vad den andre ska ha den till. Då visar det sig att den ene vill ha saften för att kunna göra sig ett glas apelsinjuice och den andre behöver skalet som smaksättning till en kaka. Båda kan få sina intressen tillgodosedda till 100 procent.”

   När jag själv är operativ i min verkstad, utbildar eller föreläser om medling och konflikthantering, använder jag ofta den här berättelsen som ett exempel på möjligheten för båda parter att få en så optimal lösning på sitt problem som möjligt. Och att framgång för den ena parten inte nödvändigtvis betyder motgång för den andre. I medling ser man helt enkelt varandra mer som medparter än motparter.

   Och hur kan detta bli möjligt?

    Jo, ju mer man lägger i potten, som intressen, behov, materiella och immateriella värden – desto mer blir det att dela på. Kakan blir större och det är helt upp till parterna att  själva bestämma hur stor den kan bli. Detsamma gäller lösningen – parterna bär ansvaret. Jag finns där med min kunskap och erfarenhet för att hjälpa till. Bland oss som jobbar med medling hör man ibland klyschan ”i medling är båda vinnare”. Jag är själv inte särskilt förtjust i uttrycket, utan föredrar att beskriva det som att man delar på såväl glädje som smärta.

   Ett annat av medlingens särdrag i jämförelse med andra former av konflikthantering är bland annat att i den här processen finns det stort utrymme för just känslor, behov och intressen. Inte bara själva sakfrågan. Borrar man lite under ytan av det som har blivit en infekterad konfliktsituation finner man nästan alltid att det som presenterats som det stora problemet, sakfrågan, i själva verket inte utgör mer än en liten del.

   Man brukar säga att i den genomsnittliga konflikten är högst 10 procent sakfråga. Resten är minst 90 procent känslor. Jag känner inte till någon annan process inom konflikthantering och tvistelösning som omfattar hela det förhållandet. Att medling sorterar under begreppet alternativ tvistelösning blir ur det perspektivet uppenbart.

   Låt oss återgå till berättelsen om apelsinen och se vad vi kan lära av den. Snacka om att förenkla, tänker du kanske.  En apelsin – som om alla konflikter handlar om det! Helt rätt, det gör de inte. Men ägna en stund och tänk dig tillbaka när du senast var i en konfliktsituation och se apelsinen framför dig. Det finns nämligen många symboliska apelsiner i våra konflikter.

    Hur löste det sig för dig? Fick någon av er saften och den andre skalet, eller hade båda kunnat bli mer nöjda med utgången?

     Så har det varit för mig och det är tack vare den äldste sonen som den röda tråden i mitt yrkesverksamma liv en dag blev så mycket tydligare än den någonsin tidigare har varit. Det var kring julhelgen som jag en dag, smickrande nog, fick frågan om jag ville kasta ett öga på några kapitel i den uppsats han var i färde med att sammanställa nu på sista terminen på utbildningen vid universitetet i Örebro.

   ”Mamma, du har ju själv skrivit c-uppsats en gång och borde kunna ha lite synpunkter”. Med vetskapen att någonstans låg den där gamla hyllvärmaren, till glädje för ingen fram till möjligen nu, grävde jag fram det gulnade, maskinskrivna kompendiet. På försättsbladet står det; Socialhögskolan i Östersund; Samtalet; om relationen socialarbetare – klient. Pretentiöst? Absolut. Vän av ordning tänker kanske också att jag glömde återge årtalet, men det gjorde jag inte. Det var avsiktligt.

   Nu var det dock inte innehållet som var föremål för sonens intresse. Han bläddrade runt och kollade mest på källhänvisningar och fotnoter, samtidigt som han kommenterade den akademiska nivån. ”Hade ni inga krav på din tid”. Naturligtvis hade han fog för sin krassa kommentar och snabbt var jag på väg att förpassa de en gång högtravande uppsatsambitionerna till platsen där de hör hemma; bland dammet, i skåpet, i den gamla vindsskrubben.

   Men den hamnade inte där igen utan att passera Gå. Det var som att jag hade svårt att släppa den. Här är det på sin plats att förtydliga att det ingalunda handlade om känslan av att jag hade ett mästerverk i min hand. Det var helt enkelt bara så att det var min röda tråd jag stod och höll i. Du kan säkert föreställa dig känslan av en återknuten kär gammal bekantskap, ett fotografi som ger ett sammanhang. Eller – just det – upptäckten av den röda tråden. Det var så det var.

    Plötsligt såg jag det som varit min följeslagare och mest använda redskap under alla år; samtalet. Mina båda yrkesben; socionomens och journalistens, som jag i olika perioder stått olika mycket på, hängde nu så tydligt ihop. I mer än ett trekvarts yrkesliv har jag gått omkring med ett verktyg i min verktygslåda som jag har använt, men först med mognad och erfarenhet på riktigt – och då menar jag på riktigt – förstått kraften och potentialen i. Mitt verktyg, som trots alla års användning inte är det minsta slitet och aldrig har varit med om någon uppdatering är i skick som nytt och hur aktuellt som helst.

    Dessutom har jag det alltid med mig. Samtalet kräver varken förvaring eller transportlösningar. Det bara finns där. Hela tiden.

  När jag som medlare får i uppdrag att hjälpa till i en konfliktsituation mellan två eller flera parter är det mycket jag inte känner till eller kan förutse. Och det är så det ska vara, det ligger i sakens natur. De är parterna själva som äger såväl problemet som innehållet.  Jag är där med min verktygslåda för att hjälpa dem finna en lösning. Men hur lite bakgrund och information jag än har finns det en sak jag alltid kan vara nästan helt säker på redan innan jag ens hunnit träffa någon av de inblandade – samtalet har tystnat och relationen kört av spåret, kraftigt tilltufsad. Samtal, relationer och kommunikation hör obönhörligen ihop.

    Samtal bygger relationer, som i sin tur är förutsättningar för kommunikation, som består av samtal, som…….ja, just det.